Denna stol tillverkades för Stockholmsutställningen 1930, och det är mycket troligt att Gunnar Asplund, utställningens chefsarkitekt, var inblandad i dess uppkomst. Många av utställningens evenemang ägde rum utomhus, och särskild uppmärksamhet ägnades åt designen av trädgårdsmöbler, blomkrukor och lyktstolpar. Stolens karakteristiska breda fot, som hindrar den från att sjunka ner i gruset, kunde också hittas på de upphöjda blomsterbäddarna som delade den centrala platsen.

Över tretusen exemplar av stolen gjordes för utställningen. Två olika företag stod för produktionen, Borensbergs Mekaniska Verkstad och Iwan B. Giertz. Även om Asplund övervakade designen av allt, från byggnader och grafik till möbler, har stolarnas härkomst aldrig bevisats bortom tvivel.

Stolarna som användes på utställningen, utan armstöd eller med armstöd och djup sits, var gjorda av behandlat stål och ek. Tallum kommer att tillhandahålla en version med galvaniserad stålram, läkt i massiv ek och aluminiumnitar. Vi planerar för en försäljningsstart till hösten 2023.

Gunnar Asplund (1885–1940) var en ledande figur inom skandinavisk arkitektur under första hälften av 1900-talet. Född i Stockholm gick Asplund på Arkitektskolan vid Kungliga Tekniska Högskolan 1905. Avgörande för hans fortsatta karriär blev den långa resa till Italien som han företog 1914. Genombrottet kom året därpå när han tillsammans med Sigurd Lewerentz, vann första priset i den internationella arkitekturtävlingen för utformningen av en ny kyrkogård i Stockholm (Skogskyrkogården). I Skogskapellet (1920), kyrkogårdens första kapell, blandade Asplund folkligt bildspråk och klassiska motiv.

Med Villa Snellman (1918), och Listers härads tingshus (1921),två mycket raffinerade verk, hade Asplund en gång för alla distanserat sig från den Nationalromantik som präglat hans föregångare. Skandiabiografen (1923), byggd inuti en byggnad från 1850-talet, visar tydligt hans fascination för den arkitektoniska promenaden och leken med inomhus-utomhus. Denna fascination lämnade också ett avtryck på Stockholms stadsbibliotek (1928), av många betraktat som Asplunds mästerverk från den nyklassicistiska perioden.

År 1930 var Asplund huvudarkitekt för Stockholmsutställningen, vilket markerade modernismens genombrott i Sverige. Under de följande åren utvecklade han sin särskilda tolkning av modernismen, förkroppsligad av Bredenbergs varuhus (1935), Statens bakteriologiska laboratorium (1937) och hans eget sommarhus, Stennäs (1937). Strax före sin förtidiga död 1940 färdigställde Asplund två av sina viktigaste och mest personliga verk, Rådhusannexet i Göteborg (1937) och Skogskrematoriet (1940).